Glädje, harmoni, lycka, spridande intensitet när jag sitter i min egna lägenhet med en Canon EOS 1D och 10 externa hårddiskar. Fånigt att bli i så extas av föremål. Jag borde önska mig en vän som lever med mig och av mig, till vilken jag gör detsamma.

Jag ligger på golvet. Min mage har exploderat och fungerar inte. Det är på grund av dig, hägrande känsla. Kan du inte låta mig vara i min gjutna form? Mina fötter är fast i cement och jag tänker inte spräcka den utan att tid har gått. Penetrerande tid som lever en halv sekund genom min kropp - tiden genomborrar den snabbt.

Jag låter inget tränga sig in i mitt förseglade huvud. Mina stängda ögon låter mig sluta mig i mitt degraderande sinne. Jag avslutar mitt befinnande i omvärlden och tänker i ett eget språk, ett språk som innehåller bilder av händerna nära ögonen, kalla naglar som vässas mot skinnet. Punkter och hål som kan leta sig ner mellan mina ögonlock. Punkterna visar mig vad jag skapar utanför mina stängda ögon. Hålen får mig att falla ner i den tomma världen som lever runt mig där allt är troende på mig. Jag skapar ideologin i min värld.

Framsidan av livet kan inte tala med baksidan. Ingen människa kan inte ens lämna spår åt sitt livs baksida. Där täcks väggarna av damm, av smuts som ingen någonsin rört.

Smärtan i min fasad ligger och väntar på att en skomakare ska sätta sina verktyg i mig. Jag skapade er - varför gjorde jag allt så hotfullt? Svarta gator med upplysta bilar. Han kommer mot mig. Jag är död. Men i det här fallet verkar döden utesluten. Inte ens satan har något att komma med. Mannen ställer sig bredvid mig, han är busschafför.

Jag hade en svår tid med fallande hud och rinnande ögon men med hjälp av text, bokstavskompositioner på svenska, kunde jag lösa min tillfälliga uppbyggda kroppsfasad. Jag kunde långsamt rasera den. Mitt rike skulle aldrig varit som det är utan mina vänner. Även fast jag själv skapat dem kan de hjälpa mig i svåra tider. Levande gosedjur måste vara min bästa uppfinning - fast jag kan inte göra allt i hemlighet. Satan må se, men mina föräldrar kommer ha fel tankar i huvudet. De borde tänka på oranga kuvert.

Andarna är så spirituella fast med en kontakt med elementen. De är ljuset, de är mörkret. De kompleterar varandra för att skapa en känsla i omgivningen. De hjälper oss att sluta oss i en bubbla och sluta varandra i bubblor. På tunnelbanan i sin egen värld eller på tunnelbanan i varandras värld. Andarna sluter oss samman eller separerar oss från varandra.
De blåser vinden i mitt ansikte och låter mig ibland använda dem som ett lyftande medel. Jag kan flyga med hjälp av dem - de har mig i min bubbla. De kan låta mig pausa tiden en stund och sluta sig kring mig, det är som någon sorts trans.

Jag kan höra musik som får dem att framträda i min närhet. De fyller min närhet och sluter sig runt min kropp. Jag kan tänka och mina fantasier har då inga gränser - eller ska jag säga min verklighet?

Det ekar hatrop från varje dammtäckt springa. Det lyser eldar i var mans blick. Det enda som inte skriker är tilliten - den som jag inte hittar. Nu skriker hela världen.
Tomma vackra skal är allt jag ser. Vi som skulle styra tillsammans har båda lämnat rodret med autopiloten på.

Vi kommer alltid att leva. Vi kommer aldrig att dö. Men vi är inte jag och jag behöver göra något åt det. Vi behöver inte bry oss. Det sköter politikerna. Vi behöver bara säga ja och nej utifrån ett eget, egoistiskt perspektiv. För vem tänker mer på andra än sig själv?

Trumpeterna i öronen ringer kvar och jag tror jag är en av dem. Vänner är respekt. Nej, kärlek är respekt. Jag trodde verkligen något fel.

Jag trivs bra i tunnlarna mellan stationerna, med färgade målningar som lyses upp av det mörka ljuset från smutslamporna. Jag lever i en tunnel just nu. Folk åker förbi i tågen men ljusen från fönstrena verkar inte lysa upp mig. Jag står för långt in. Jag står för långt bort för att bli hörd och tågen åker för fort förbi för att någon ska hinna reagera på att jag talat.

Letade efter en väska idag. En sån svart med stor botten. Jag ville fylla den med flera liter leenden. Jag såg sånt förut. Mina mörka sidor har blivit utskrivna i mitt ansikte. Det stänkte bläck på min tunga, så de få ord som hörs är så olika från hur det var förr. Ojämna och utstötande som små tåglokspuffar.

Klagomål som täcker min hjärnas yttre väggar. Runda skivor delar mina tankar och smälter samman mina ord. Svarta ramar som stänger inne alla flådda får och kastrerade helgon. Mina utsläppta betesdjur är annorlunda nu. Jag har inte vallat in dem på länge, de börja beta för långt in mot gräsets rot. Men jag har börjat dra in ord från räfflade högtalare med små runda männiksor på. De springer snabbt och slänger sig över kanten. De dör men det ser inte jag. Jag struntar i döden och börjar med vilda tag slå i takt till musiken på armstöden. Musiken tränger förbi de små människorna och tränger in under mina lillfingernaglar. De trycker och pressar mig till att blunda, slänga något mot ett fönster. Jag vill att något ska gå sönder.

Jag har valt ett hjärta att döda. Jag har valt ett hjärta att sätta kniven i. Jag ska ta sönder det och bygga ett litet torn av det. Jag vill lära små människor att klättra upp och hoppa därifrån. De ska få blod under fingertopparna innan de hoppar. I en fin båge slänger dem sig ut men mer ser jag inte. Jag ser bara ljuset från SMS:en som Andrea skickar till mig. Hon bryter skuggan och dunket i golvet. Hon tänder ljuset och stänger av min fantasi. Min kropp lämnar den nerkylda auran och blir istället varm. En vän som svävar i en atmosfär jag inte ser. Hon är i en annan dimension än min. Jag kan inte röra henne eller se henne men på något sätt finns hon där - bakom SMS:en.

Med melodin av skrik bakom bergens musik får mina djur att vandra hemåt igen. Solen och månen har gått ner när klövarna stöter i marken. Det är mörker som lämnar andliga, trasade avtryck i min sönderslitna hjärna igen. Tåget har gått men jag svävar efter med kraften av fantasi och musik. En fullständig orkester av korpar som flyger vid min sida, klandrar sig fast vid mig med sina klor. De attraheras av bläck stänk och lergropar. De tar sig in i mitt klot och börjar äta ur min kropp. De vill ha min ande och tillsammans anta en människokropp. De vill sitta på en parkbänk, höra toner av barnskratt. De vill riva ner barnens drakar, hacka hål på deras skallben och lämna dem åt sina blodtörstiga föräldrar. Parkerna blir en oas av barnlik och frustande, aggressiva fäder som äter av deras barn. Klarblå ögon spräcks mellan tänderna. Små lekfulla fingrar knäcks.
Det nya landet har inga barn.

Med ett metalliskt skal låg han hoprullad likt en gigantisk tusenfoting. I betonghörnet med graffiti som blänkte i den lågt upplysta metallen, immades väggen av kylan utanför skalet. En trasig trappa, de tre första stegen saknades, för han gillade att sova med huvudet in mot hålet. Väggar är beskyddande.
Städarna brukade undgå honom. Under en bro i Vasastan slängdes inget skräp. 90-talets punkare hade sprayat anarkistsymboler bakom gallren vid dörrarna. Hur kom de dit? Kanske 90-talet inte hade några galler. Då visste ingen vad han var, men staden hade satt galler för hans rörelser. Någon gång på 90-talet.

Det låg ett moln med olika dofter och odörer runt hans kropp, men de två han kunde utgöra bäst var bensin och rengöringsmedel. Han visste inte om han skulle klassa dem till doft eller odör. Han kunde inte resonera i endast luktperspektiv. Molnet verkade glida bortåt och han somnade för första gången på tre år. Hans ögon stannade upp att vilt vrida runt. Hans sju meter långa hoprullade kropp stannade från rörelser.


När han öppnade ögonen var luften förstörd. Hans säkra bro var raserad och bilarna låg i högar över den tömda kanalen. Han kände den tomma vibrationen över marken som avslöjade känslan av massiv död.

Med alla hans stålklädda fötter gick han ut från sin plats under bron för att se vad som hänt. Sot, dimma, rök. Det var smuts så långt han såg. Gallret som hade hindrat hans rörelser var glömt och han vanglade fram som ett barn lär sig gå. Solen stack i ögonen trots att det låg bakom ett grått lager av förstörelse.

Han blickade ut över det ruinerade stadslandskapet och reste sig på bakbenen. Han sträckte över gatan. S:t Eriksgatan var fläckig av uppbruten asfalt - där var märken av sann död. Ett os av mord. Med resten av benen placerade på gatan började han långsamt gå i riktning S:t Eriksplan. Hans metalliska sköldar slog parkeringskyltar och övergivna bilar och han möttes av ett gigantiskt hål ner i tunnelbanan. Han tänkte på andra kreationer. Det lever sådana som han i tunnelbanans gångar.

Spruckna vägdelar krossades under fötterna när han gick mot Vasaparken, men det var det enda ljudet som hördes i det krackelerade tystnaden som omgav honom. Solen var svag men blänkte i hans metallkropp. Komprimerad slakt, en puff i rymden. Meningslöst, obetydligt.

Utan vackra träd, utan barn som leker, var Vasaparken något annat. Han ställde sina kliv i parken och utan att leta ser han den mest vackra flicka. Han skrider mellan trädstammarna och kliver över stenblock, fram emot flickan. Hon står still och ser honom i ögonen.

Det är en vacker gåva till den döende stadens invånare. Men likt staden är redan han och hon döende. Det finns ingen framtid. Den är utplånad för gott.